Them Holidays

Julen har varit härlig.

Julafton spenderades hos mina föräldrar, med barnen, min bror och hans tjej, mormor och min moster med familj. Mysigt som vanligt, och en extra rolig nyhet fick vi. Fast det är fortfarande lite hemligt. 

Juldagen firade jag ihop med älsklingens familj (medan mina barn fortsatte fira hos sin pappa).

Måste säga att jag trivs väldigt bra med dem. Jag känner mig hemma. <3

Och julklappar fick jag förresten också (av mina föräldrar) så jag har nog varit snäll i år... Hihi. 

En matberedare som jag önskat mig, och en slow cooker! Gissa om jag är nöjd? Som den lilla köksprylsnörd jag är har jag redan använt dem flera gånger... :)

Idag är det min prinsessas fjortonårsdag. Den ska hon fira med att åka till stan ned en kompis har hon bestämt. Släktkalas får vänta till en annan dag. Helt ok tycker jag. Det är ju hennes dag. 

Men morgonfirande har vi hunnit med, med presenter och frukost på sängen. Hon var mycket nöjd. 

<3

Ingent mer jobbande på den här sidan nyår. Och efter den 7/1 börjar jag på nytt ställe. Gött!

 Livet är inte perfekt. Långtifrån. Men det är så fyllt av kärlek! 2014 är året då jag började hitta hem, sakta men säkert. 2015 kommer att bli fantastiskt. Med utmaningar och nya lärdomar. Det känns otroligt bra!

"Mycket nu"

Det är mycket nu. 

Och grejen är, har jag insett, att det alltid kommer att vara "mycket nu". Sådant är livet. 

 Men ibland får man små pauser från det där. Stunder där allt är underbart. Det kan vara en semestervecka, en mysig helg, en timme eller bara ett ögonblick. Dessa stunder får man ta vara på. För det kommer aldrig en tid då allt slutar vara jobbigt och livet blir konstant underbart för all framtid. 

Det funkar inte så. Det kommer alltid att vara fullt upp, och det är bara att handskas med det. Ibland går det smärtfritt och ibland får man ta det en sekund i taget. 

 Men jag ska bli mer uppmärksam på de här stunderna av lycka, och verkligen ta dem till mig. För de är bränslet som gör allting värt det. 

 Jag vill vakna varje dag och välja kärlek och tillit. Jag vill välja bort rädsla och oro ur mitt liv. Prövningar kommer att komma oavsett. Att lida i förebyggande syfte fyller ju egentligen ingen funktion. Så ja, jag vill vakna varje morgon och välja att acceptera att jag är den jag är, och välja att göra mitt bästa utefter den dagens förutsättningar. Och sedan lägga mig varje kväll, nöjd och tacksam för allt som faktiskt blev bra just den dagen. För räkna aldrig med att det blir precis som man tänkt...

<3

Godmorgon. 

Barnen sover och jag lyssnar på musik i hörlurar. 

Jag har fått må bra nu i flera dagar. Ren lycka! 

Har lust att dansa. :) 

Enkel lycka

Tredje dagen nu med med bra psykiskt mående. Jag njuter. 

Kroppen värker och bråkar, men det kan jag ta. 

Lycka är att kunna andas med lätthet. 

Lättad

Och där... lättar plötsligt ångesten som suttit i sen söndag kväll. 

Tacksamhet! <3

Rädd

Rädd för att glömma viktiga saker. Rädd för att inte hinna färdig saker i tid. Rädd för att göra andra missnöjda, eller svika dem av misstag. Känner mig trögfattad. Stressad. Har dåligt samvete. Känner mig otillräcklig. Är rädd att trötta ut de som står mig närmast för att jag hela tiden behöver sätta ord på hur jag känner. Tungt att andas. Tryck över bröstet. Nära till gråten. Öm i kroppen. Så jävla trött.

Vilodag

Kommer inte riktigt överens med min kropp idag. Som tur är finns inga måsten, så jag får vila. Så mycket som är svårt att förstå i livet. Kanske behöver man inte förstå allt? Kanske räcker det med kärlek?

Ljusglimt

Jag insåg precis något. Jag har slutat skämmas för mitt förflutna. Jag har jobbat med mig själv konstant för att passa in, men samtidigt alltid strävat efter att behålla det som är jag. 

Jag avskyr verbala närstrider. Jag låser mig och känner mig värdelös när någon behandlar som mindre värd, men samtidigt... Man kan trampa mig ända ner i skorna, men aldrig släcka min glöd. 

Att kämpa på gör mig utmattad och uppgiven, men får jag bara återhämta mig så lyckas jag alltid hitta ljusglimtar att ta sikte på. 

Problemet just nu är att det livstempo jag är tvungen att hålla för att försörja mig kväver min livsglädje. 

Det finns inte ork för det som är jag. Jag måste hitta ett livstempo som funkar för mig. Ett sätt att överleva utan att bli körd i botten. Jag behöver hjälp med det.

Och just det! Jag har fått tid hos psykologen imorgon! 

Frustrerad

Har ringt vårdcentralen och undrat varför psykologen inte kontaktat mig än. Först igår och sedan fick jag återkomma idag när sköterskan gjort efterforskningar. Varför det tagit sådan tid har jag inte fått svar på, men remissen var tydligen skickad till min gamla psykolog (som jag inte hade något som helst utbyte av) och inte till den psykolog jag blivit lovad som tydligen ska vara mer inriktad på utredningar. Så jag fick själv ringa till deras psykologsamordnare och ändra så att remissen hamnade hos rätt person. Undrar om jag får vänta lika länge till nu? Meningen var ju att jag skulle komma igång med det här innan sjukskrivningen går ut... Frustrationen... Är jag för välfungerande för att förtjäna hjälp? Är det här någonting jag borde klara själv? Varför har jag inte gjort det i så fall? Min självkänsla är i botten. Jag mår inte bra. Har alltid känt mig "fel". Var dig själv säger de, men att vara jag var ju aldrig ok? Så jag anpassade mig, och anpassade mig, och anpassade mig... Priset? Jag mår skit. Jag lyckas lura de flesta (inklusive mig själv emellanåt) att jag fungerar, men det är få som ser mig när jag kraschar. Som ser hur jag blir när orken tar slut, alla rörelser för hastiga och alla ljud för höga. Men om jag får vila några dagar, då blir det bättre igen. Bara snabbladda batteriet lite, så orkar jag ett tag till. Jag är rädd för att släppa kontrollen helt. Jag har två barn som behöver sin mamma. Och jag är så rädd för att alla ska vända mig ryggen, om de ser hur jag verkligen mår. För i det här samhället är man en börda om man inte fungerar, och alla har nog med sitt eget. Jag vill inte vara någon annans besvär. Men jag behöver hjälp. Jag vet varken ut eller in. Jag vill lära mig att tycka om mig själv, men då måste jag också lära mig att acceptera den delen av mig som mår dåligt. Och för att göra det behöver jag veta varför. Vad var det som blev det fel från första början?

Lugn

Har haft en helg med en hel del ångest, men den har varit lugn och spenderats med älskling så jag har lyckats hålla mig hyfsat distraherad. 

Igår fick jag hem barn och hund igen och jag känner en ro i hela hemmet. 

Idag blir de hemma båda två. Fabbeman hade magras när han gick upp i morse och jag konstaterade snabbt att då är det inte så lyckat att gå iväg til skolan. 

Tonåringen har magont av annan karaktär och hade lyckats sova väldigt få timmar i natt, så jag lät henne stanna hemma på villkor att hon tar sig iväg imorgon igen. 

Dagens utmaning blir att ringa vårdcentralen och ifrågasätta varför psykologen inte har hört av sig än. Menlöst att gå hemma utan att få någon hjälp... 

Målbilder

Hösten regnar på utanför och jag är så tacksam att jag får ligga här i soffan med en mugg te och tända ljus. Jag behöver det här. 

Jag pratade med älskling igår om hur jag mådde igår morse och hur jag känt de senaste dagarna. Han hade redan lagt märke till det, och i vanlig ordning lyckades han få mig att släppa min oro. 

Han sa att jag är jag oavsett hur jag mår, och han älskar mig och finns där och stöttar när jag behöver. 

En dag i taget, ett steg i taget. Det går inte att snabbspola livet. 

Ja jag är frustrerad och otålig och vill ha svar nu, helst igår, på varför jag mår som jag gör. Men jag förstår att det inte kommer att gå så fort. 

Jag har redan ångest inför att börja jobba igen. Jag vill inte komma upp i de stressnivåerna som en vanlig vardag innebär för mig. 

Så ett mål att nå är att lära mig att behålla lugnet på insidan och inte låta mig påverkas lika mycket av allt runt omkring. 

Ett annat mål är att bli uppmärksam på när jag börjar anpassa mig efter andra och då dra i bromsen och tänka efter om det är nödvändigt. 

Lugnare

Nu känns det bättre. Älsklingen var här på luchen och tog en kaffe, och jag insåg att jag beter mig inte sådär jämt. 

Nu lagar jag mat för första gången på flera dagar. 

Om en stund ska jag på föräldramöte på tonåringens skola. Är inte så sugen på att gå på möte, men eleverna ska också vara med den här gången så jag får åtminstone träffa dottern. <3

En kameleonts erkännanden

Det kom över mig igår. Ingenting har förändrats. Jag beter mig fortfarande likadant. Jag anpassar mig tills jag kvävs.
Inte nog med att jag tillåter andra att köra över mig utan att blinka. Jag slingrar mig som en orm mellan händelserna för att allt ska flyta så smärtfritt som möjligt. När det blir det minsta obehagligt så backar jag. Gör mig osynlig.
Jag är en kameleont...
Jag vet inte hur jag ska göra för att sluta?! Det är min överlevnadsstrategi. Det har blivit ett slags omedvetet beteende, som jag nu plötsligt blev medveten om.
Älskvärd, anpassningsbar och lite charmigt klumpig. Och nåde mig om jag skulle råka sätta mina egna behov först. Skäms på mig!

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara sån här. Ska jag behöva bryta med allt och alla för att kunna ta reda på vem jag själv är utan att bli påverkad?
Det låter inte som en trevlig tillvaro... Jag vill inte vara ensam. Fast kanske skulle ensamheten bli bättre om jag lärde känna mig själv? Förmodligen.
Men jag vill fortfarande inte vara ensam. Jag måste väl kunna behålla mina nära och kära samtidigt som jag växer i mig själv?

Jag har träffat en människa som är underbar. Det är så mycket som stämmer mellan oss. Jag känner mig Så Älskad. Och samtidigt gör jag såhär... Går in i ett beteende av undergivenhet och anpassning. Varför!?? Det ska inte behövas. Vad är det med mig? Vill jag förstöra alltihop?
Jag får mig själv att må dåligt i ett förhållande som är det bästa jag haft.

Jag Måste lyckas laga mig själv nu, för det här vill jag Inte förlora!
Men jag är skräckslagen. Hur börjar jag?

Bestämd

Har varit på "äventyr" idag. 

Jag skulle åka och lämna in mitt läkarintyg på min chefs kontor, men hade fel uppgifter om vart det låg, så jag fick en bussresa och en rejäl promenad i helt i onödan. Fast å andra sidan var det skönt att komma ut och andas. 

Intyget? Jag får skicka det med posten istället.  

Fortfarande en massa som snurrar i huvudet. Så många lösa trådar som behöver hitta fäste. 

Så många processer igång hela tiden. 

Men jag har bestämt mig för att inte ge upp den här gången. Jag har rätt till att må bättre än såhär!

Bearbetar

Elak värk i skuldror, nacke och armar i natt. Jag antar att det är spänningar som håller på att släppa. Det är säkert bra men det gör det inte mindre obehagligt. Lite bättre nu på dagen i alla fall. 

Jag ligger på min säng och klappar katten medan hjärnan rusar för fullt. 

Alla människor som vill mig en massa saker. Jag orkar inte det för tillfället. 

Högskoleprovet om knappt två veckor – kommer jag att orka det? I så fall måste jag plugga matte. Jag vet inte om min hjärna behöver det just nu...

Tankarna snurrar om både gammalt och nytt om vartannat. 

Planen är att ta en promenad för det brukar hjälpa när tankarna är orediga. Men först får det nog bli att blunda en stund. 

Drakar och köttbullar...

Igår var en bita-ihop-dag. Jag hade lovat Fabbeman ett biobesök i födelsedagspresent, så vi var och såg Draktränaren 2. Sonen var nöjd och det var så värt det, men sen kändes det som mjölksyra i hela kroppen. 

Dottern erbjöd sig i förrgår att fixa maten igår, så hon och hennes kompis skalade potatis och rullade köttbullar så det stod härliga till. Fick assistera en del såklart men de var riktigt duktiga. Och jag slapp göra allt själv. 

Älsklingen hade brutal huvudvärk igår som vägrade släppa, så han orkade bara med en stund här. Jag hoppas verkligen att jag inte gett honom förmycket bekymmer nu när jag inte mått bra. 

Han har funnits där och backat upp mig till hundra procent och jag vill finnas där för honom på samma sätt. 

Idag är det vila som gäller. Mycket. 

Kraschad

Krasch på torsdag morgon. Sjukskriven av läkaren igår. 

Dags att ta tag i mig själv och hur jag mår nu. 

Det enda jag vill är att leva ett vanligt liv, med allt vad det innebär. Det är vad jag har försökt göra, trots att orken gång på gång tar slut. 

Jag har intalat mig själv, att bara jag "tänker rätt" och har en positiv inställning så ska det gå. Men när den mentala tröttheten tar över försvinner motivationen och lusten att göra sådant jag egentligen älskar. Både hjärna och kropp skriker efter vila och jag får hanka mig fram på den lilla energi jag kan uppbåda. Mestadels går den energin åt till att hålla skenet uppe på jobbet, och att ge barn och djur det absolut nödvändigaste när jag kommer hem, de veckor jag har dem hos mig. 

Vissa perioder är bättre. Då går det längre mellan krascherna. Då hinner jag nästan glömma hur det känns att må dåligt. Det går jämt ut. Men sen kommer den där lilla extra påfrestningen av något slag, balansen blir rubbad och jag kraschar igen. 

Den här gången var det sonens födelsedagskalas. Det var mycket att fixa och vilan jag hade behövt den helgen uteblev. 

Så här är jag nu. Tillfälligt sjukskriven och i väntan på hjälp av psykolog. 

Gnagande hjärnspöken i flera dagar. 

Har känt ett enormt behov idag av att bara få krascha. Jag har bitit ihop och tagit dagen stund för stund. Jobbet är slut och jag ska åka hem och fortsätta vara stark. 

Förr eller senare kommer brytet. När det är lugnt. 

Kanske till helgen, om jag orkar så länge. Det värker av spänningar i hela kroppen. 

Om jag fick vara hemma i några dagar och bara sova. Då skulle jag hitta orken igen. Men vad hjälper det när jag lika snart är tvungen att förbruka den? 

Jag skulle vilja få möjlighet att hitta en livsrytm som passar mig. Jag är inte gjord för det här tempot. Men allt handlar om pengar. Om att överleva och inte hamna utanför. 

Det är sjukt. 

Framsteg

Jag har inte skrivit på ett tag då det varit fullt upp.

Har varit hos läkaren igen och ytterligare en gång försökt få igång någon form av utredning till varför jag mår som jag gör. Läkaren vill bara få det till att jag är periodvis deprimerad, men jag vill ha mer fakta. Jag vill ha hjälp att förstå mig själv. Varför? Jag har haft det här måendet sedan jag var liten. Jag vill gå till botten med det. Är det bara kemiskt, eller finns det en annan diagnos bakom? Är det något jag har upplevt som jag inte minns? Oavsett så behöver jag kunna sätta ord på mitt mående för att kunna acceptera det och lära mig leva med det på ett bra sätt utan att känna mig totalt misslyckad varje gång jag hamnar i en svacka. Jag vill ha ord så att jag kan förklara för andra hur jag fungerar och ha en självkänsla i grunden. Jag vill inte behöva känna mig tvungen att be om ursäkt för att jag mår dåligt ibland. Men för att kunna acceptera behöver jag förstå. 

Nu har jag iaf fått en remiss till en psykolog som förhoppningsvis ska kunna hjälpa mig med detta. 

Jag känner mig åtminstone stark nog att ta tag i det här nu. Jag har en backup och för första gången i mitt liv känner jag mig inte ensam. Det finns kärlek jag inte tvivlar på och en plats där jag känner mig hemma. Där jag kan krascha och resa mig upp igen. 

Det kan bara bli bättre nu.

Sova sig...

Igår var en trött dag. Trött och frysig. Sov på förmiddagen. Sov på eftermiddagen. Sov halva kvällen. Sov hela natten. 

Getingsticket på benet är svullet och stort som en hand. Vet inte om det är det som spökar eller bara det faktum att jag klarat hela veckan utan att trötthetsdippa och fått hela smällen till helgen. 

Veckan har varit bra annars. Var på gymmet med tonåringen i tisdags och det var helmysigt! 

Jag är så nöjd med livet just nu. Tråkigt med tröttheten, men jag antar att det bästa är att lyssna på kroppen och ta det för vad det är. Det går ju över igen. 

Börjar iaf den här dagen med kaffe och ser fram emot kvällen när mina godingar kommer hem. 

Utmattad

Igår var en blähig utmattnings dag med tung andning, värk och tårar bakom ögonlocken. 

Förmiddagen funkade ändå hyfsat med lite egenhändigt rörmokande under diskbänken och en tur till affären. Värre på kvällen när jag skulle försöka slappna av. 

Som tur är har jag en älskling som förstår mig och kommer med kloka ord. 

Idag mår jag alldeles utmärkt igen. Dessutom lyckades mina insatser med rör och disknaskinsrengöring igår så idag har jag en fungerande diskmaskin igen. Underbart då jag diskat för hand hela sommaren. 

Ikväll ska barnen till pappa igen, men innan dess middag och färgning av dotterns hår. 

Skräp

Andra arbetsveckan gjord, barnvecka och vardagkaoset har erövrat mitt hem (framför allt då diskbänken).

Jag känner mig gnällig och trött och kroppen värker. Funderar över pengar, men det löser väl sig. 

Bekymrad över hur tonåringen mår emellanåt. Men det kanske mest beror på hur jag själv mådde i hennes ålder. 

Jag vet inte. Jag har så mycket att vara tacksam för. Ska ta mig en funderare över det sen. Men just nu ska jag nog blunda en stund till för när hjärnan säger "låg" som nu så är jag oftast bara alldeles för trött. Det är lördagmorgon, hunden har varit ute och jag får faktiskt sova en stund till...

Sista veckan nu...

Är inne på sista semesterveckan nu. Känns ok faktiskt när jag tänker efter. Hoppas att jag lyckas behålla lugn och energi som jag har tankat med in i vardagen sen. Det är ändå vardagen med familjen som gör mig som lyckligast.

Det är varmt nu som jag vet inte vad! Inatt sov jag med min vetekudde som jag haft i frysen hela dagen. Det var en bra idé vill jag lova! 

Idag är planen att steka pannkakor och ta med de av barnen som vill bort till sjön. Jag var där igår kväll med hunden och de två yngsta. De var nöjda kan jag säga. 

Semestern so far...

Man skulle ju kunna tro att det skulle bli en massa skrivet nu när jag varit ledig i en vecka. Men nej, jag har inte gjort så mycket alls faktiskt. Jag städade en dag. Sen har jag bara tagit det välbehövligt lugnt på dagarna och umgåtts med Hjärtat på kvällarna.

Fram till i torsdags i alla fall. Då åkte jag till Mölnlycke och umgicks med Faster och kusiner. På fredagen blev det en sväng till stan och sushilunch med kusin Sara. Vi kollade på kläder men jag hittade verkligen ingenting jag ville ha. 

På fredag kväll var jag hos älsklingen igen och även Bella var där. Sen kom gosungarna upp och önskade sova hos mig eftersom det tyckte att deras pappas födelsedagsfirande var för stökigt. Självklart fick de det. 

Igår eftermiddag blev det en tripp till Danmark tur och retur med älsklingen och Bella. Vi var hemma någon gång vid midnatt så idag har det mest varit segt. 

Vi var och grattade svägerskan i efterskott och sen blev det en sväng om affären. 

Nu är mina frön + hund hemma igen. 

Tonåringen städar sitt rum, Fabbeman myser i sitt rum och hund och katt ligger i varsitt hörn av tresitssoffan och blundar. 

Snaaaart ledig...

Förra veckan hade jag ett helvete på insidan.

Sviterna av höjd dos av de antidepressiva och en känsla av att ha tappat bort mig själv...

Men de senaste dagarna har det börjat släppa och jag börjar känna mig som mig själv igen. 

I lördags blev det ett Lisebergsbesök tillsammans med Hjärtat. Inget åkande mer än SKF-hjulet (lite fjompigt romantisk får man vara. Hihi!), men en del vinster blev det. 

Alla vinster...

Min stjärnvinst vill också åka Tyrolen...

Imorgon är det sista arbetsdagen innan fyra veckors semester. Det ska bli SÅ skönt!!!

Ny vecka

Hemma efter en lugn första arbetsdag efter lillsemestern. Det var allt lite kaos i huvudet imorse innan jag kom in i allt igen, men sedan flöt det på.

Däremot håller min nacke på att döda mig. Jag är jätteöm och stel. Tror jag lyckades sträcka mig igår när jag handukstorkade håret (som jag alltid gör). Klantigt kan tyckas. Men det är bara att uthärda. 

Barnen är hos sin pappa och Hjärtats pojkar är hos sin mamma, så den här veckan får vi lite ensamtid. Fast innan vi ses ska jag vila en stund, mysa med Dessi och ta en dusch. 

Tankar

Ligger och funderar. Googlar och "läser på". Precis som jag gjorde i höstas. Känner igen mig och vill veta mer. 
Funderar på att beställa böcker. Gå till läkaren igen och faktiskt kräva en utredning. 
Få en förklaring på varför jag känner mig annorlunda och lite missanpassad. Varför jag aldrig riktigt vet hur jag ska bete mig och varför jag har svårt att läsa andra människor. 
Jag är så trött på alla missförstånd som blir och jag inser väl att det kommer att bli fler i mitt liv. Men det borde bli lättare om jag iaf förstår mig själv...

Midsommarafton

Efter en förmiddag med mer brutal ångest (Det visade sig att det blivit ett missförstånd pga hur jag mådde kvällen innan, och Hjärtat hade tagit illa upp. Men det redde upp sig som tur var) så blev det ändå en härlig midsommarafton!

God mat och trevligt sällskap. 

Idag har varit en slappardag. Ungarna tog ett dopp i poolen innan vi åkte hem, och här hemma blev det hamburgermiddag och ännu mer slappande.

Imorgon är det sista dagen på den här ledigheten. Sedan väntar två arbetsveckor innan det är dags för den längre semestern på fyra veckor. 

Godmorgon

Morgonmys i vardagsrummet med barn och hund. Mycket välbehövligt. Upptrappningen av mina antidepressiva gjorde sig påmind igår. Idag känns det bättre. Bara kroppen som värker lite efter ångestspänningarna. Men som sagt; kärlek från barn och djur är bra medicin. 

Idag blir det midsommarfirande hos svärmor och äntligen alla fyra barnen samlade. Det känns fint. 

Midsommar outfit?

Nu har jag suttit och lekt vid datorn lite.Skönt när man är ledig.

Resultatet? Tja...

Polyvore är en kul kreativ sida om man gillar kläder/inredning.

Som man bygger får hunden sitta?

Den där sonen... Den där hunden…

Fabbeman hade lämnat sitt nya legoskeppp på golvet i sitt rum. 

I morse gick Puffen in och satte sig på det... 

Say no more. 

Cissi vs Getingarna 1-0

En ganska seg dag idag till en början. Jag och Tonåringen skulle till stan men kom inte iväg för än vid tvåtiden.

Nu är vi hemma igen och hon har äntligen fått sin "Kånken" ryggsäck som hon har tjatat om. Hon är rätt nöjd nu...

Det blev en del tittande i andra affärer också, och en fika på Köttbullecaféet. 

Nöjd tjej

Och förresten, helt oföretagsam var jag ju inte på förmiddagen heller. Jag och min trogne vapendragare dammsugaren lyckades med en del mod och tålamod att förgöra getingboet på balkongen. Jag är rätt nöjd med mig själv faktiskt. 

Ruiner av ett getingbo... Mohahahahahaaaaa!

Motivation

Jag fick lite att fundera över förut...
Lite otippat kanske men det här Freeportbesöket drog upp en hel del jobbiga känslor från förr, angående pengar och att försöka ta sig någonstans i livet och sitta fast i kvicksand, typ...
Men det livet är över nu och min motivation stärktes ytterligare några snäpp idag.
Jag ska ta mig dit jag vill och det får ta den tid det tar. Jag är på rätt väg.
Det är vår tid nu, som Hjärtat sa...

Älskade underbara... <3

Blandade känslor

På väg hem från Freeport. Jag vet att det är en outlet men jag tycker fortfarande att det mesta var svindyrt. Iaf för min plånbok. Eller så handlar det om att jag aldrig har så värst mycket över när allt är betalt...
Lite smått till ungarna blev det ändå och det var kul att titta, trots att jag mest kände mig bortkommen. 
Men sällskapet var underbart som vanligt! ;)

Någon somnade i bilen på väg hem...

Lediga dagar

Försöker igen då...
Nu med frukost i magen. 
Just nu ligger jag på soffan och bara slappar. Ungarna är i sina rum. Så jäkla skönt att vara ledig!
I eftermiddag ska vi möta upp Hjärtat i stan och åka till Freeport för lite shopping. Hans idé och han som ville ha med sig ungarna – eller framförallt Tonåringen – eftersom han misstänkte att hon skulle gilla det. Fabbeman var väl mindre förtjust i idén, tills Hjärtat lovade honom ett besök på valfri hamburgerkedja. 
Vad denna människa gör mig lycklig! Inte just för att vi ska på shoppingtur, även om det är trevligt, utan för att han finns där och engagerar sig. För att han har tagit till sig mina barn (och jag hans barn med för den delen). Och för att han är den han är i allmänhet. *Kärlek*

Gårdagen var härlig. Jag fick fixat en del hemma och tagit en skön långpromenad med Puffen. 
På eftermiddagen tog vi bussen till Svärmors hus som Hjärtat passar medan hon och hennes man är i Danmark på semester med Hjärtats pojkar.
Det blev både poolbad och jordgubbsplock innan det var dags att åka hem igen. Nöjda och trötta. 

Jag skrev precis ett lååångt inlägg från mobilen, men det är något strul med appen så det försvann.
What to do, what to do?
Bjuder på en bild på Dessi så länge...

Ett försök att förklara

Mår riktigt skruttigt idag.
Vaknade med igensvullna ögon efter tårarna igår.
Gårdagen var underbar, tro inget annat. Jag kunde bara inte ta in den riktigt. Det låg känslor i vägen. Den obefogade oron och stressen. Man kan kanske undra varför jag mår såhär nu, när allt runt omkring är så bra. Jag tror själv att det beror på att när det är lugn och ro i nuet så kommer den gamla skiten upp till ytan och kräver bearbetning. Mer än vanligt vill säga. Den finns ju där jämt, men det brukar gå att hålla någorlunda i schack.

Jag hoppas att jag ska orka ta tag i det här nu, när jag äntligen har någon som stöttar mig och verkar förstå. Någon som inte bara tycker att jag är konstig och jobbig.
Jag är väldigt bra på att fly från problemet. När jag mår bra vill jag ju bara må bra såklart. Och när jag mår dåligt orkar jag ingenting. Men någon gång måste jag ju skaffa hjälp att börja gräva och få reda på vad som är fel. För jag vet verkligen inte. Det har bara alltid varit jobbigt, så som jag kan minnas.

Gick hos en psykolog ett tag. Men vad hjälpte det när jag inte visste vad jag behövde prata om?!
Jag har tagit tag i allt jag har kunnat runt omkring mig. Bytt jobb, brutit upp ett dött förhållande, tränat i perioder och bara allmänt försökt styra upp mitt liv. Det är bra saker, men ingenting tar bort stressen och ångesten som kommer tillbaka gång på gång. Och så skuldkänslorna på det. Att inte räcka till som förälder för att jag mår dåligt. Att inte orka vara mentalt närvarande för barnen alla gånger. Att inte ha ork att se till att de har aktiviteter eller själv hitta på saker med dem. Att inte ha tålamod, eftersom det känns som om min egen insida är på väg att trasas sönder.
Och sedan känslan av att vara otillräcklig på jobbet. Att mitt bästa inte alltid är gott nog. Att kvalitén på min prestation kan vara väldigt ojämn beroende på dagsform.
Och sedan människors allmänna oförstående. Det kan inte vara lätt att förstå någonting man aldrig varit med om. Jag förstår det. Men att höra nedlåtande och fördömmande ord om ”sådana som mig”, det gör ont. Och modet att kanske våga öppna sig och förklara, det försvinner.

Jag vill verkligen ta tag i det här! Jag vill inte må som jag gör nu…
Men jag vet verkligen inte hur man gör!Tro mig när jag säger att jag försökt. Jag har sökt hjälp, men ingen mer än skrapar lite på ytan och skriver ut något som lindrar symptomen. Och jag vet inte hur jag ska förklara.
Jag mår dåligt, är stressad och har ångest vissa dagar, och jag vet inte varifrån det kommer. Det värker i både kroppen och själen. Och så kravet på att ändå vara en bra förälder, en bra anställd och en hänsynsfull medmänniska ovanpå det. Bit ihop, bit ihop, bit ihop…
Men ibland går det inte. Då pyser det över och tårarna rinner, axlarna värker mer än vanligt och det enda som hjälper för tillfället är att sova.

Jag är lycklig med mitt liv för övrigt, men det här förstör så mycket. Det gör mig avtrubbad och oengagerad. Det hindrar mig från att vara den jag vill vara fullt ut.

Så mycket kärlek...

Trodde aldrig att jag skulle få känna såhär. 

Jag har fått precis det jag önskat mig. <3

Förändringar

Godmorgon. Sitter i hjärtats soffa och dricker kaffe. Ensam eftersom han jobbar idag. 

Ska strax gå och ta tag i mitt eget hem. Gosa med gossimjau och sådär. 

Mår lite halvdant förtillfället. Jag har valt ett nytt liv, men bor samtidigt kvar mitt i det gamla. 

Jag vet att jag är välkommen ut med de andra. Och jag vet att det inte blir några sura miner om jag går ut en stund, även om älsklingen själv inte vill följa med. 

Konflikten finns inuti mig. 

Det kan aldrig bli samma sak. För jag är inte kvar där jag var då. Det jag är glad och lycklig över nu, och det jag har lust att prata om. Det finns inte riktigt plats för det. Det passar inte riktigt in. 

Det var aldrig min värld. Det var exets värld, och jag deltog. Det förde mycket gott med sig. Absolut. Det gjorde mig till den jag är nu. Jag lyckades bygga upp mig själv i den världen. Jag har knutit band till personer som inte går av i första taget. De banden finns kvar. 

Och det är fortfarande en del av mina barns värld. Det ska det vara. 

Men jag får en känsla av utanförskap. Det är inte så konstigt. Det är en naturlig förlust när man väljer bort någon ur sitt liv. 

Det fina är vad jag har valt istället. Jag har valt någon som älskar mig precis som jag är. Jag har valt att bli del av något som kommer att vara den familj jag alltid velat ha. Lyckan när alla våra barn leker tillsammans är så stor. Då är jag hemma på riktigt. 

Det är dags att släppa taget nu och börja röra mig framåt. Nya ansikten kommer att ersätta de gamla. Omgivningar kommer så småningom att bytas ut. 

Det som verkligen var mitt från förr, det kommer att finnas kvar. 

Men det kommer att vara mitt liv nu. 

Det är min tur nu. 

En vanlig lördag...

Hela den här dagen har varit underbar! Förmodligen en helt vanlig lördag i mångas ögon. 

Sov länge. Tog en kaffe med Bäcca. Tog en till kaffe hos Hjärtat. Sen åkte vi till toys'r'us med alla pojkarna för minstingen skulle köpa present till en kompis. När vi var klara åkte vi och tog en fika hos svärmor. 

På kvällen blev det hemgjord pizza till middag hos Hjärtat med alla fyra ungarna, och så bus och skratt på det. 

Det är inte själva företeelsen att vara en familj som är ny. Det har jag prövat förut. Skillnaden är känslan. Gemenskapen. Att vilja samma sak. Ha samma mål. 

Att vara med någon som inte hela tiden verkar vilja något annat.

Skillnaden är stor. Jag känner mig inte ensam. <3

Fredagsmys

Lyckan. När även det stora barnet frivilligt är med och fredagsmyser, skrattar och skämtar. <3

Känslan av att vara en hel familj för en stund. Det här är framtiden jag önskar mig!

Högskoleprovet

Om någon undrar över högskoleprovet så gick det... Jättebra och inte alls så bra. Beroende på vilket delprov vi pratar om. 

Språkproven känner jag mig väldigt nöjd med, däremot räknar jag inte tillräckligt fort och han inte ens försöka göra alla uppgifter på matteproven. 

Så nu är det bara att invänta resultatet och se om det är tillräckligt för att söka in på. 

Inte på topp...

Vaknar med stress i hela kroppen. Värk som en järnkappa över nacke och axlar. Klump i magen. Illamående. 

Förra veckan var extra tuff på många sätt, men den här känslan var längesedan jag hade och den är inte välkommen. 

Doktorn kan kanske inte göra så mycket åt orsakerna till att jag är stressad, men förhoppningsvis kan jag få hjälp mot värken iaf. 

Situationen på jobbet var mer påfrestande än vanligt förra veckan. Och så spänningen inför provet i helgen på det... 

Men knutorna i axlarna har byggts upp under lång tid, och det är väl nu när jag äntligen börjat landa i någon slags grundtrygghet som det är dags att börja "knyta upp" de gamla spänningarna samtidigt som jag lär mig att hantera nya problem. 

Jag kanske är lite luddig här. Saken är den, att en av kollegorna på jobbet vägrar prata med mig. Det hela började med att jag fick väldigt mycket och ofta oförtjänt kritik. Vad och hur jag än gjorde så var det något som var fel. 

Konfrontationer har bara gjort det hela värre och nu svarar personen inte ens när jag säger godmorgon eller hejdå. 

Jag är inte intresserad av någon konflikt. Jag vill bara slippa få skit när jag faktiskt gör mitt allra bästa. Kritik och goda råd kan jag absolut ta till mig. Ingen är perfekt och det finns alltid nya saker att lära sig. Men att bli hackad på för minsta lilla – Inte ok. 

Att bli ignorerad är inte mycket bättre när jobbet hänger på samarbete och kommunikation. Så ja, mycket av min vardagsenergi går åt till att hålla modet uppe på jobbet, och jag hade föredragit att kunna lägga den på min familj när jag kommer hem. 

Chefen är iaf insatt i problemet så det reder väl sig inom snar framtid. 

Jag är ändå så tacksam för stödet jag har hemifrån. Känner mig trots allt starkare än jag någonsin varit tidigare. Nu ska jag försöka få något i magen och sen ska doktorn få göra något åt mina axlar. 

Mitt i veckan igen. Högskoleprovet närmar sig. På lördag är det dags. Intensiv repetition av matten nu det sista och hoppas att mitt ordförråd håller måttet. 

Annars är jag mest trött just nu. Läggdags närsomhelst. Hjärtat kollar fotboll och jag underhåller mig med telefonen. Vardagsmys <3

Lycka

Den här helgen har varit lugn och skön. Igår var vi i Mölnlycke hos Kristina, och mams, paps, Jonas och Frida var också där. Mysigt!

Det händer inte så mycket annars. Jag njuter av att bara vara. 

Jag är SÅ lycklig! Livet blir bara bättre och bättre. 

Vardagsmys

Mittiveckantröttheten har slagit till igen. Har ändå haft väldigt mycket energi i början av den här veckan så jag ska inte klaga.

Har haft några fina kvällar med Hjärtat, men får se om det kanske blir kväll på varsitt håll idag. Han är också trött, och sliten efter en hel del övertid.

Det blir bra vilket som känner jag. 

Ses vi blir det mysigt och annars hinner jag göra en del annat. Eller kanske bara vara. Fast det lutar åt att plugga matte inför högskoleprovet... 

Just nu blev det iaf en kaffe i stan. :)

Hundhår och youtube

Det är helt otroligt hur en hund kan fälla så här mycket! Jag dammsög igår och nu är det hundhår överallt – igen! Får ta med borsten ut sedan...

Fisarna morgonmyser

Kvällen igår spenderades först en stund hos Hjärtat med Fabbe, Storebror och Lilleman. Boysen hade kuddkrig och jag låg i soffan och njöt av kaoset. 

Väl hemma slocknade Fabbeman i soffan, medan Rysan och jag kollade youtubevideos. Älskar att min söta sessa har minst lika störd humor som jag. Hon har följt de här killarna ett tag;

De är helt störda!

Annars så är tvättmaskinen igång och kaffet i blodomloppet. Mer saker ska göras, men det är så jäkla skönt att bara hänga i soffan framför datorn... 

Btw så fick jag ordning på min balkong igår, så nu är våren officiellt här!

Trötthet och kärlek

Äntligen helg! Gick och la mig redan halv elva igår vilket resulterade i att jag vaknade redan kl sju. Suck. 

Men jag har trevlig sällskap av morgonpigg Fabbe som verkligen somnade ifrån allt igår kväll. 

Tonåringen häckade i sin prinsessgrotta igår som vanligt när Hjärtat är här. (Märker på henne att hon accepterat det hela, men hon vet fortfarande inte riktigt hur hon ska bete sig. Well well, she'll come around...) Alltså var det bara Hjärtat, hans killar och jag som satt och mös i soffan. Det var en trött samling kan jag säga. Semlor blev det tillslut iaf som jag lovat. :)

Har mått lite skräpigt till och från den här veckan faktiskt. Våren gör sig påmind med ångestdippar som inte ens de antidepressiva rår på. Men solsken och sömn hjälper, och jag vet ju vad det är frågan om.

Fast det är tufft när hjärnspökena kommer... Så mycket nytt och så mycket gamla rädslor som kommer upp. 

Men jag insåg en sak igår! Den enda jag är osäker på här är mig själv. Jag är så älskad. Att det ska vara så svårt att ta in?! 

Den enda som kan fixa mig själv är jag, så tagga ner, acceptera läget och njut för fan, Cissi! 

Så mycket kärlek... 

Och dessa ungar! Mitt hjärta svämmar över! Minstingen har bestämt sig för att han numer har två mammor. Jag smälter... <3 
Och storebror, han knep en plats i hjärtat redan i somras när han och Fabbe blev vänner. Så ja, jag är mer än gärna bonusmamma till de små fröna. <3

Nu ska jag ta vara på den här dagen. Det är sol ute och solsken i mig!

Godmorgon!

Pigg vet jag inte om jag är, men jag vaknade en bra stund före klockan, och har haft både hund och katt uppe i sängen i tur och ordning, krävandes gos. Dom gillar visst sin mamma. ;)

Helgen har varit bra, men jag kände mig rätt sliten igår. Och efter veckor med både sjuka barn och sedan en egen influensasväng, så är vardagen väldigt välkommen tillbaka. 

Och så lite tid för andrum och egna tankar på det...

För hur kär jag än är, och hur lycklig jag än känner mig så måste jag få landa i mig själv med jämna mellanrum. Jag har lärt mig med tiden att det är livsviktigt för min mentala hälsa. 

Men när jag ändå talar om det... Lyckan är stor!

Det är så många små saker som gör det. 

Och några stora; som att minstingen bestämt sig för att kalla mig "Mamma-två". <3

På benen igen!

Har äntligen börjat jobba igen. Tilbaks till verkligheten!

Det blev mjukstart med studiedag, så det var bara fritidsbarnen som skulle ha mat. Är inte speciellt trött efter dagens arbete om man säger så. Mer energi till annat!

Vi tittade på Schindlers List igår kväll. (Nej, jag hade inte sett den innan. Ja, jag vet...) Mycket bra gjord tycker jag. Det som stör mig är hur avtrubbad jag själv tydligen är. Trodde att jag skulle reagera starkare på filmen än vad jag gjorde. Men jag känner också att jag kommer att vilja se om den. Tror att mycket mer av det fruktansvärda kommer att gå in då. På gott och ont. 

Just nu sitter jag i soffan och försöker skriva medan jag blir tvättad av en enormt kelsjuk katt. Vad som händer resten av kvällen har jag inte koll på än. Bara att den ska spenderas med Hjärtat. 

Sällskap

Har sovit halva dagen idag, och sen sovit lite till. 

Men man kan vara sjuk ensam och man kan vara sjuk tillsammans. Jag rekommenderar det sistnämnda. Speciellt när man verkar lida av exakt samma åkomma och fattar precis hur den andre mår. 

Jag är yr och varenda led i kroppen värker – men jag är lycklig. <3

Sjukstugan 3

Rapport från sjukstugan...

Fabbe verkar vara relativt återställt, Ry har slutat spy och fått i sig lite mat och jag själv ligger och återhämtar mig från nattens frys/svettningar och feberdrömmar. Tror febern har sjunkit nu men yrseln och värken är kvar. :(

Om ett par timmar ska barnen till sin pappa. Då ska jag masa mig bort till älsklingens lägenhet, krypa ihop bredvid honom och bara andas. <3

Sjukstuga 2...

Och nu är tydligen även min mage på väg att crasha... *suck*

Sjukstuga

Jaha... Rena sjukstugan här. 

Fabbe mår ok nu, men Ry har varit förkyld och haft ont i halsen hela veckan. Igår lät jag henne stanna hemma. Nu spyr hon... Tjohoo! 

Och jag har ont i halsen. Vet inte om jag fått det från Ry eller älskling. Han har också varit hemma sjuk ett par dag. 

Jaja, jag får göra det bästa av den här helgen. :)

En vab-dag

Är verkligen jätteseg... 

Hoppas att jag inte också är på väg att bli dålig. Fast det tror jag inte. Kände mig lite svajig förut, men sen insåg jag att jag var hungrig som en gnu. 

Har varit hemma med Fabbe dag 2 idag. Magsjuka. Han har inte spytt sen natten till igår, men han är fortfarande inte stabil i magen och det har varit dåligt ställt med matlusten idag. 

Alltså blir det ytterligare en dag hemma imorgon. Tur det går att sysselsätta sig ändå. Idag har jag pluggat matte, (Friskar upp minnet inför högskoleprovet i april.) städat ur badrumsskåpet och börjat läsa en bok. Och självklart tagit hand om sjuklingen, men det säger väl sig självt?

På eftermiddagen när Ry kommit hem från skolan, åkte jag iväg en sväng med älsklingen för att handla. Mysigt att få ses en stund. :) 

Nu är middag avklarad och vovve promenerad och utfodrad. Kanske skulle ta och öppna den där boken igen?

Lycka

Lång paus igen...

Det blir så när det händer mycket. Men en sak kan jag konstatera – det är verkligen Min Tur Nu!

Det klickade redan i somras. Men det var tydligen inte rätt tid för oss då. Omvärlden var definitivt inte förstående, och på ett sätt var det bra för vi fick båda tid att tänka. 

Jag försökte skjuta det ifrån mig i över ett halvår, men varje gång vi sågs klickade det igen. Det gick inte att släppa tanken. 

Så efter nyår började vi prata. Om det finns en sådan här personkemi så är det kanske läge att iaf ta reda på vad det är?

Och det gjorde vi... 

Jag kan sammanfatta det med ett ord; Själsfränder. 

Jag kan vara precis den jag är med honom. När jag tänker en tanke så säger han den högt. Han är allt jag någonsin letat efter och han får mig att känna mig som en prinsessa!

Livet rullar på som vanligt med både upp och ner. Skillnaden är att den där känslan jag levt med så länge – att någonting fattas – den är borta! Jag är lycklig. <3

Outfit #17

Outfit #17 by cissiluring featuring shirts & tops

Mår bra

Har inte skrivit på ett tag - igen. 

Har massor av saker att skriva om, men det är inte riktigt läge just nu. Det kommer. 

Kan bara säga att det var längesen jag mådde såhär bra. 

Känslan av att kunna vara sig själv och trivas precis som man är. Den är fantastisk. Och samtidigt så självklar. Det är så här det är meningen att det ska vara. 

Magkänslan säger att jag är på rätt spår, så oavsett vad resten av världen kommer att ha att säga om det. 

Dagdrömmar och fokus

Dags att få ordning på tankarna lite. Har varit upptagen i dagdrömmar i några dagar. Trevligt iofs, nu behövs det fokus på mig och mina mål om det ska bli någonting gjort. 

Vi hade temadag om hälsa idag med jobbet. Testade pilates och det var en helt ok träningsform. Kände dessutom att mina magmuskler är starkare än vad jag trodde. Nice!

Nu sitter jag här med en kopp te och ska faktiskt gå och lägga mig strax. Behöver sömnen. Har t.o.m sovit dåligt de sista nätterna pga alla tankar…

Nä, tålamodet behöver tränas upp hos den här fröken tror jag. 

Godnatt!

Harry Potter nörd...

Jag var tvungen att göra ett elevhemstest... Hihi!

Which Hogwarts house will you be sorted into?

Nyårsafton

Nyårsafton var bra. Massa god mat och trevligt sällskap. 

Puffen fixade raketerna mycket bättre än tidigare år. Det var tydligen en bra idé att distrahera henne med godis när det smällde. 

Efter tolvslaget med skålar och nyårskramar ute på parkeringen gick jag och barnen hem. 

Skönt med en lugn kväll och idag blir en mycket lugn dag. Vi får besök av Ryona's  1:a gudmor och tillika en gamal vän till mig. Och annars blir det bara lugnt.