Ljusglimt

Jag insåg precis något. Jag har slutat skämmas för mitt förflutna. Jag har jobbat med mig själv konstant för att passa in, men samtidigt alltid strävat efter att behålla det som är jag. 

Jag avskyr verbala närstrider. Jag låser mig och känner mig värdelös när någon behandlar som mindre värd, men samtidigt... Man kan trampa mig ända ner i skorna, men aldrig släcka min glöd. 

Att kämpa på gör mig utmattad och uppgiven, men får jag bara återhämta mig så lyckas jag alltid hitta ljusglimtar att ta sikte på. 

Problemet just nu är att det livstempo jag är tvungen att hålla för att försörja mig kväver min livsglädje. 

Det finns inte ork för det som är jag. Jag måste hitta ett livstempo som funkar för mig. Ett sätt att överleva utan att bli körd i botten. Jag behöver hjälp med det.

Och just det! Jag har fått tid hos psykologen imorgon!