Det kom över mig igår. Ingenting har förändrats. Jag beter mig fortfarande likadant. Jag anpassar mig tills jag kvävs.
Inte nog med att jag tillåter andra att köra över mig utan att blinka. Jag slingrar mig som en orm mellan händelserna för att allt ska flyta så smärtfritt som möjligt. När det blir det minsta obehagligt så backar jag. Gör mig osynlig.
Jag är en kameleont...
Jag vet inte hur jag ska göra för att sluta?! Det är min överlevnadsstrategi. Det har blivit ett slags omedvetet beteende, som jag nu plötsligt blev medveten om.
Älskvärd, anpassningsbar och lite charmigt klumpig. Och nåde mig om jag skulle råka sätta mina egna behov först. Skäms på mig!
Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara sån här. Ska jag behöva bryta med allt och alla för att kunna ta reda på vem jag själv är utan att bli påverkad?
Det låter inte som en trevlig tillvaro... Jag vill inte vara ensam. Fast kanske skulle ensamheten bli bättre om jag lärde känna mig själv? Förmodligen.
Men jag vill fortfarande inte vara ensam. Jag måste väl kunna behålla mina nära och kära samtidigt som jag växer i mig själv?
Jag har träffat en människa som är underbar. Det är så mycket som stämmer mellan oss. Jag känner mig Så Älskad. Och samtidigt gör jag såhär... Går in i ett beteende av undergivenhet och anpassning. Varför!?? Det ska inte behövas. Vad är det med mig? Vill jag förstöra alltihop?
Jag får mig själv att må dåligt i ett förhållande som är det bästa jag haft.
Jag Måste lyckas laga mig själv nu, för det här vill jag Inte förlora!
Men jag är skräckslagen. Hur börjar jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar