Ett försök att förklara

Mår riktigt skruttigt idag.
Vaknade med igensvullna ögon efter tårarna igår.
Gårdagen var underbar, tro inget annat. Jag kunde bara inte ta in den riktigt. Det låg känslor i vägen. Den obefogade oron och stressen. Man kan kanske undra varför jag mår såhär nu, när allt runt omkring är så bra. Jag tror själv att det beror på att när det är lugn och ro i nuet så kommer den gamla skiten upp till ytan och kräver bearbetning. Mer än vanligt vill säga. Den finns ju där jämt, men det brukar gå att hålla någorlunda i schack.

Jag hoppas att jag ska orka ta tag i det här nu, när jag äntligen har någon som stöttar mig och verkar förstå. Någon som inte bara tycker att jag är konstig och jobbig.
Jag är väldigt bra på att fly från problemet. När jag mår bra vill jag ju bara må bra såklart. Och när jag mår dåligt orkar jag ingenting. Men någon gång måste jag ju skaffa hjälp att börja gräva och få reda på vad som är fel. För jag vet verkligen inte. Det har bara alltid varit jobbigt, så som jag kan minnas.

Gick hos en psykolog ett tag. Men vad hjälpte det när jag inte visste vad jag behövde prata om?!
Jag har tagit tag i allt jag har kunnat runt omkring mig. Bytt jobb, brutit upp ett dött förhållande, tränat i perioder och bara allmänt försökt styra upp mitt liv. Det är bra saker, men ingenting tar bort stressen och ångesten som kommer tillbaka gång på gång. Och så skuldkänslorna på det. Att inte räcka till som förälder för att jag mår dåligt. Att inte orka vara mentalt närvarande för barnen alla gånger. Att inte ha ork att se till att de har aktiviteter eller själv hitta på saker med dem. Att inte ha tålamod, eftersom det känns som om min egen insida är på väg att trasas sönder.
Och sedan känslan av att vara otillräcklig på jobbet. Att mitt bästa inte alltid är gott nog. Att kvalitén på min prestation kan vara väldigt ojämn beroende på dagsform.
Och sedan människors allmänna oförstående. Det kan inte vara lätt att förstå någonting man aldrig varit med om. Jag förstår det. Men att höra nedlåtande och fördömmande ord om ”sådana som mig”, det gör ont. Och modet att kanske våga öppna sig och förklara, det försvinner.

Jag vill verkligen ta tag i det här! Jag vill inte må som jag gör nu…
Men jag vet verkligen inte hur man gör!Tro mig när jag säger att jag försökt. Jag har sökt hjälp, men ingen mer än skrapar lite på ytan och skriver ut något som lindrar symptomen. Och jag vet inte hur jag ska förklara.
Jag mår dåligt, är stressad och har ångest vissa dagar, och jag vet inte varifrån det kommer. Det värker i både kroppen och själen. Och så kravet på att ändå vara en bra förälder, en bra anställd och en hänsynsfull medmänniska ovanpå det. Bit ihop, bit ihop, bit ihop…
Men ibland går det inte. Då pyser det över och tårarna rinner, axlarna värker mer än vanligt och det enda som hjälper för tillfället är att sova.

Jag är lycklig med mitt liv för övrigt, men det här förstör så mycket. Det gör mig avtrubbad och oengagerad. Det hindrar mig från att vara den jag vill vara fullt ut.

Så mycket kärlek...

Trodde aldrig att jag skulle få känna såhär. 

Jag har fått precis det jag önskat mig. <3

Förändringar

Godmorgon. Sitter i hjärtats soffa och dricker kaffe. Ensam eftersom han jobbar idag. 

Ska strax gå och ta tag i mitt eget hem. Gosa med gossimjau och sådär. 

Mår lite halvdant förtillfället. Jag har valt ett nytt liv, men bor samtidigt kvar mitt i det gamla. 

Jag vet att jag är välkommen ut med de andra. Och jag vet att det inte blir några sura miner om jag går ut en stund, även om älsklingen själv inte vill följa med. 

Konflikten finns inuti mig. 

Det kan aldrig bli samma sak. För jag är inte kvar där jag var då. Det jag är glad och lycklig över nu, och det jag har lust att prata om. Det finns inte riktigt plats för det. Det passar inte riktigt in. 

Det var aldrig min värld. Det var exets värld, och jag deltog. Det förde mycket gott med sig. Absolut. Det gjorde mig till den jag är nu. Jag lyckades bygga upp mig själv i den världen. Jag har knutit band till personer som inte går av i första taget. De banden finns kvar. 

Och det är fortfarande en del av mina barns värld. Det ska det vara. 

Men jag får en känsla av utanförskap. Det är inte så konstigt. Det är en naturlig förlust när man väljer bort någon ur sitt liv. 

Det fina är vad jag har valt istället. Jag har valt någon som älskar mig precis som jag är. Jag har valt att bli del av något som kommer att vara den familj jag alltid velat ha. Lyckan när alla våra barn leker tillsammans är så stor. Då är jag hemma på riktigt. 

Det är dags att släppa taget nu och börja röra mig framåt. Nya ansikten kommer att ersätta de gamla. Omgivningar kommer så småningom att bytas ut. 

Det som verkligen var mitt från förr, det kommer att finnas kvar. 

Men det kommer att vara mitt liv nu. 

Det är min tur nu.