Ljusglimt

Jag insåg precis något. Jag har slutat skämmas för mitt förflutna. Jag har jobbat med mig själv konstant för att passa in, men samtidigt alltid strävat efter att behålla det som är jag. 

Jag avskyr verbala närstrider. Jag låser mig och känner mig värdelös när någon behandlar som mindre värd, men samtidigt... Man kan trampa mig ända ner i skorna, men aldrig släcka min glöd. 

Att kämpa på gör mig utmattad och uppgiven, men får jag bara återhämta mig så lyckas jag alltid hitta ljusglimtar att ta sikte på. 

Problemet just nu är att det livstempo jag är tvungen att hålla för att försörja mig kväver min livsglädje. 

Det finns inte ork för det som är jag. Jag måste hitta ett livstempo som funkar för mig. Ett sätt att överleva utan att bli körd i botten. Jag behöver hjälp med det.

Och just det! Jag har fått tid hos psykologen imorgon! 

Frustrerad

Har ringt vårdcentralen och undrat varför psykologen inte kontaktat mig än. Först igår och sedan fick jag återkomma idag när sköterskan gjort efterforskningar. Varför det tagit sådan tid har jag inte fått svar på, men remissen var tydligen skickad till min gamla psykolog (som jag inte hade något som helst utbyte av) och inte till den psykolog jag blivit lovad som tydligen ska vara mer inriktad på utredningar. Så jag fick själv ringa till deras psykologsamordnare och ändra så att remissen hamnade hos rätt person. Undrar om jag får vänta lika länge till nu? Meningen var ju att jag skulle komma igång med det här innan sjukskrivningen går ut... Frustrationen... Är jag för välfungerande för att förtjäna hjälp? Är det här någonting jag borde klara själv? Varför har jag inte gjort det i så fall? Min självkänsla är i botten. Jag mår inte bra. Har alltid känt mig "fel". Var dig själv säger de, men att vara jag var ju aldrig ok? Så jag anpassade mig, och anpassade mig, och anpassade mig... Priset? Jag mår skit. Jag lyckas lura de flesta (inklusive mig själv emellanåt) att jag fungerar, men det är få som ser mig när jag kraschar. Som ser hur jag blir när orken tar slut, alla rörelser för hastiga och alla ljud för höga. Men om jag får vila några dagar, då blir det bättre igen. Bara snabbladda batteriet lite, så orkar jag ett tag till. Jag är rädd för att släppa kontrollen helt. Jag har två barn som behöver sin mamma. Och jag är så rädd för att alla ska vända mig ryggen, om de ser hur jag verkligen mår. För i det här samhället är man en börda om man inte fungerar, och alla har nog med sitt eget. Jag vill inte vara någon annans besvär. Men jag behöver hjälp. Jag vet varken ut eller in. Jag vill lära mig att tycka om mig själv, men då måste jag också lära mig att acceptera den delen av mig som mår dåligt. Och för att göra det behöver jag veta varför. Vad var det som blev det fel från första början?

Lugn

Har haft en helg med en hel del ångest, men den har varit lugn och spenderats med älskling så jag har lyckats hålla mig hyfsat distraherad. 

Igår fick jag hem barn och hund igen och jag känner en ro i hela hemmet. 

Idag blir de hemma båda två. Fabbeman hade magras när han gick upp i morse och jag konstaterade snabbt att då är det inte så lyckat att gå iväg til skolan. 

Tonåringen har magont av annan karaktär och hade lyckats sova väldigt få timmar i natt, så jag lät henne stanna hemma på villkor att hon tar sig iväg imorgon igen. 

Dagens utmaning blir att ringa vårdcentralen och ifrågasätta varför psykologen inte har hört av sig än. Menlöst att gå hemma utan att få någon hjälp... 

Målbilder

Hösten regnar på utanför och jag är så tacksam att jag får ligga här i soffan med en mugg te och tända ljus. Jag behöver det här. 

Jag pratade med älskling igår om hur jag mådde igår morse och hur jag känt de senaste dagarna. Han hade redan lagt märke till det, och i vanlig ordning lyckades han få mig att släppa min oro. 

Han sa att jag är jag oavsett hur jag mår, och han älskar mig och finns där och stöttar när jag behöver. 

En dag i taget, ett steg i taget. Det går inte att snabbspola livet. 

Ja jag är frustrerad och otålig och vill ha svar nu, helst igår, på varför jag mår som jag gör. Men jag förstår att det inte kommer att gå så fort. 

Jag har redan ångest inför att börja jobba igen. Jag vill inte komma upp i de stressnivåerna som en vanlig vardag innebär för mig. 

Så ett mål att nå är att lära mig att behålla lugnet på insidan och inte låta mig påverkas lika mycket av allt runt omkring. 

Ett annat mål är att bli uppmärksam på när jag börjar anpassa mig efter andra och då dra i bromsen och tänka efter om det är nödvändigt. 

Lugnare

Nu känns det bättre. Älsklingen var här på luchen och tog en kaffe, och jag insåg att jag beter mig inte sådär jämt. 

Nu lagar jag mat för första gången på flera dagar. 

Om en stund ska jag på föräldramöte på tonåringens skola. Är inte så sugen på att gå på möte, men eleverna ska också vara med den här gången så jag får åtminstone träffa dottern. <3

En kameleonts erkännanden

Det kom över mig igår. Ingenting har förändrats. Jag beter mig fortfarande likadant. Jag anpassar mig tills jag kvävs.
Inte nog med att jag tillåter andra att köra över mig utan att blinka. Jag slingrar mig som en orm mellan händelserna för att allt ska flyta så smärtfritt som möjligt. När det blir det minsta obehagligt så backar jag. Gör mig osynlig.
Jag är en kameleont...
Jag vet inte hur jag ska göra för att sluta?! Det är min överlevnadsstrategi. Det har blivit ett slags omedvetet beteende, som jag nu plötsligt blev medveten om.
Älskvärd, anpassningsbar och lite charmigt klumpig. Och nåde mig om jag skulle råka sätta mina egna behov först. Skäms på mig!

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara sån här. Ska jag behöva bryta med allt och alla för att kunna ta reda på vem jag själv är utan att bli påverkad?
Det låter inte som en trevlig tillvaro... Jag vill inte vara ensam. Fast kanske skulle ensamheten bli bättre om jag lärde känna mig själv? Förmodligen.
Men jag vill fortfarande inte vara ensam. Jag måste väl kunna behålla mina nära och kära samtidigt som jag växer i mig själv?

Jag har träffat en människa som är underbar. Det är så mycket som stämmer mellan oss. Jag känner mig Så Älskad. Och samtidigt gör jag såhär... Går in i ett beteende av undergivenhet och anpassning. Varför!?? Det ska inte behövas. Vad är det med mig? Vill jag förstöra alltihop?
Jag får mig själv att må dåligt i ett förhållande som är det bästa jag haft.

Jag Måste lyckas laga mig själv nu, för det här vill jag Inte förlora!
Men jag är skräckslagen. Hur börjar jag?

Bestämd

Har varit på "äventyr" idag. 

Jag skulle åka och lämna in mitt läkarintyg på min chefs kontor, men hade fel uppgifter om vart det låg, så jag fick en bussresa och en rejäl promenad i helt i onödan. Fast å andra sidan var det skönt att komma ut och andas. 

Intyget? Jag får skicka det med posten istället.  

Fortfarande en massa som snurrar i huvudet. Så många lösa trådar som behöver hitta fäste. 

Så många processer igång hela tiden. 

Men jag har bestämt mig för att inte ge upp den här gången. Jag har rätt till att må bättre än såhär!

Bearbetar

Elak värk i skuldror, nacke och armar i natt. Jag antar att det är spänningar som håller på att släppa. Det är säkert bra men det gör det inte mindre obehagligt. Lite bättre nu på dagen i alla fall. 

Jag ligger på min säng och klappar katten medan hjärnan rusar för fullt. 

Alla människor som vill mig en massa saker. Jag orkar inte det för tillfället. 

Högskoleprovet om knappt två veckor – kommer jag att orka det? I så fall måste jag plugga matte. Jag vet inte om min hjärna behöver det just nu...

Tankarna snurrar om både gammalt och nytt om vartannat. 

Planen är att ta en promenad för det brukar hjälpa när tankarna är orediga. Men först får det nog bli att blunda en stund. 

Drakar och köttbullar...

Igår var en bita-ihop-dag. Jag hade lovat Fabbeman ett biobesök i födelsedagspresent, så vi var och såg Draktränaren 2. Sonen var nöjd och det var så värt det, men sen kändes det som mjölksyra i hela kroppen. 

Dottern erbjöd sig i förrgår att fixa maten igår, så hon och hennes kompis skalade potatis och rullade köttbullar så det stod härliga till. Fick assistera en del såklart men de var riktigt duktiga. Och jag slapp göra allt själv. 

Älsklingen hade brutal huvudvärk igår som vägrade släppa, så han orkade bara med en stund här. Jag hoppas verkligen att jag inte gett honom förmycket bekymmer nu när jag inte mått bra. 

Han har funnits där och backat upp mig till hundra procent och jag vill finnas där för honom på samma sätt. 

Idag är det vila som gäller. Mycket. 

Kraschad

Krasch på torsdag morgon. Sjukskriven av läkaren igår. 

Dags att ta tag i mig själv och hur jag mår nu. 

Det enda jag vill är att leva ett vanligt liv, med allt vad det innebär. Det är vad jag har försökt göra, trots att orken gång på gång tar slut. 

Jag har intalat mig själv, att bara jag "tänker rätt" och har en positiv inställning så ska det gå. Men när den mentala tröttheten tar över försvinner motivationen och lusten att göra sådant jag egentligen älskar. Både hjärna och kropp skriker efter vila och jag får hanka mig fram på den lilla energi jag kan uppbåda. Mestadels går den energin åt till att hålla skenet uppe på jobbet, och att ge barn och djur det absolut nödvändigaste när jag kommer hem, de veckor jag har dem hos mig. 

Vissa perioder är bättre. Då går det längre mellan krascherna. Då hinner jag nästan glömma hur det känns att må dåligt. Det går jämt ut. Men sen kommer den där lilla extra påfrestningen av något slag, balansen blir rubbad och jag kraschar igen. 

Den här gången var det sonens födelsedagskalas. Det var mycket att fixa och vilan jag hade behövt den helgen uteblev. 

Så här är jag nu. Tillfälligt sjukskriven och i väntan på hjälp av psykolog. 

Gnagande hjärnspöken i flera dagar. 

Har känt ett enormt behov idag av att bara få krascha. Jag har bitit ihop och tagit dagen stund för stund. Jobbet är slut och jag ska åka hem och fortsätta vara stark. 

Förr eller senare kommer brytet. När det är lugnt. 

Kanske till helgen, om jag orkar så länge. Det värker av spänningar i hela kroppen. 

Om jag fick vara hemma i några dagar och bara sova. Då skulle jag hitta orken igen. Men vad hjälper det när jag lika snart är tvungen att förbruka den? 

Jag skulle vilja få möjlighet att hitta en livsrytm som passar mig. Jag är inte gjord för det här tempot. Men allt handlar om pengar. Om att överleva och inte hamna utanför. 

Det är sjukt.