Frustrerad

Har ringt vårdcentralen och undrat varför psykologen inte kontaktat mig än. Först igår och sedan fick jag återkomma idag när sköterskan gjort efterforskningar. Varför det tagit sådan tid har jag inte fått svar på, men remissen var tydligen skickad till min gamla psykolog (som jag inte hade något som helst utbyte av) och inte till den psykolog jag blivit lovad som tydligen ska vara mer inriktad på utredningar. Så jag fick själv ringa till deras psykologsamordnare och ändra så att remissen hamnade hos rätt person. Undrar om jag får vänta lika länge till nu? Meningen var ju att jag skulle komma igång med det här innan sjukskrivningen går ut... Frustrationen... Är jag för välfungerande för att förtjäna hjälp? Är det här någonting jag borde klara själv? Varför har jag inte gjort det i så fall? Min självkänsla är i botten. Jag mår inte bra. Har alltid känt mig "fel". Var dig själv säger de, men att vara jag var ju aldrig ok? Så jag anpassade mig, och anpassade mig, och anpassade mig... Priset? Jag mår skit. Jag lyckas lura de flesta (inklusive mig själv emellanåt) att jag fungerar, men det är få som ser mig när jag kraschar. Som ser hur jag blir när orken tar slut, alla rörelser för hastiga och alla ljud för höga. Men om jag får vila några dagar, då blir det bättre igen. Bara snabbladda batteriet lite, så orkar jag ett tag till. Jag är rädd för att släppa kontrollen helt. Jag har två barn som behöver sin mamma. Och jag är så rädd för att alla ska vända mig ryggen, om de ser hur jag verkligen mår. För i det här samhället är man en börda om man inte fungerar, och alla har nog med sitt eget. Jag vill inte vara någon annans besvär. Men jag behöver hjälp. Jag vet varken ut eller in. Jag vill lära mig att tycka om mig själv, men då måste jag också lära mig att acceptera den delen av mig som mår dåligt. Och för att göra det behöver jag veta varför. Vad var det som blev det fel från första början?