Vaknar med stress i hela kroppen. Värk som en järnkappa över nacke och axlar. Klump i magen. Illamående.
Förra veckan var extra tuff på många sätt, men den här känslan var längesedan jag hade och den är inte välkommen.
Doktorn kan kanske inte göra så mycket åt orsakerna till att jag är stressad, men förhoppningsvis kan jag få hjälp mot värken iaf.
Situationen på jobbet var mer påfrestande än vanligt förra veckan. Och så spänningen inför provet i helgen på det...
Men knutorna i axlarna har byggts upp under lång tid, och det är väl nu när jag äntligen börjat landa i någon slags grundtrygghet som det är dags att börja "knyta upp" de gamla spänningarna samtidigt som jag lär mig att hantera nya problem.
Jag kanske är lite luddig här. Saken är den, att en av kollegorna på jobbet vägrar prata med mig. Det hela började med att jag fick väldigt mycket och ofta oförtjänt kritik. Vad och hur jag än gjorde så var det något som var fel.
Konfrontationer har bara gjort det hela värre och nu svarar personen inte ens när jag säger godmorgon eller hejdå.
Jag är inte intresserad av någon konflikt. Jag vill bara slippa få skit när jag faktiskt gör mitt allra bästa. Kritik och goda råd kan jag absolut ta till mig. Ingen är perfekt och det finns alltid nya saker att lära sig. Men att bli hackad på för minsta lilla – Inte ok.
Att bli ignorerad är inte mycket bättre när jobbet hänger på samarbete och kommunikation. Så ja, mycket av min vardagsenergi går åt till att hålla modet uppe på jobbet, och jag hade föredragit att kunna lägga den på min familj när jag kommer hem.
Chefen är iaf insatt i problemet så det reder väl sig inom snar framtid.
Jag är ändå så tacksam för stödet jag har hemifrån. Känner mig trots allt starkare än jag någonsin varit tidigare. Nu ska jag försöka få något i magen och sen ska doktorn få göra något åt mina axlar.
