Trötthet och kärlek

Äntligen helg! Gick och la mig redan halv elva igår vilket resulterade i att jag vaknade redan kl sju. Suck. 

Men jag har trevlig sällskap av morgonpigg Fabbe som verkligen somnade ifrån allt igår kväll. 

Tonåringen häckade i sin prinsessgrotta igår som vanligt när Hjärtat är här. (Märker på henne att hon accepterat det hela, men hon vet fortfarande inte riktigt hur hon ska bete sig. Well well, she'll come around...) Alltså var det bara Hjärtat, hans killar och jag som satt och mös i soffan. Det var en trött samling kan jag säga. Semlor blev det tillslut iaf som jag lovat. :)

Har mått lite skräpigt till och från den här veckan faktiskt. Våren gör sig påmind med ångestdippar som inte ens de antidepressiva rår på. Men solsken och sömn hjälper, och jag vet ju vad det är frågan om.

Fast det är tufft när hjärnspökena kommer... Så mycket nytt och så mycket gamla rädslor som kommer upp. 

Men jag insåg en sak igår! Den enda jag är osäker på här är mig själv. Jag är så älskad. Att det ska vara så svårt att ta in?! 

Den enda som kan fixa mig själv är jag, så tagga ner, acceptera läget och njut för fan, Cissi! 

Så mycket kärlek... 

Och dessa ungar! Mitt hjärta svämmar över! Minstingen har bestämt sig för att han numer har två mammor. Jag smälter... <3 
Och storebror, han knep en plats i hjärtat redan i somras när han och Fabbe blev vänner. Så ja, jag är mer än gärna bonusmamma till de små fröna. <3

Nu ska jag ta vara på den här dagen. Det är sol ute och solsken i mig!