Ett litet kräk...

Gick vilse någonstans på vägen. Så längesen det måste ha varit, för jag minns inte när.
Har alltid känt mig udda. Felplacerad. Jag undrar så vem som gav mig den känslan? För inte föds man väl så?
Det känns som om jag har någonting i mig, som kunde bli bra om det användes på rätt sätt.
Så VAR? NÄR? Gick det fel? När började jag avsky mig själv?
När började jag tro på det jag kände runt omkring mig?
Hur kunde den känslan bli så stark, att den motsäger all kärlek som min omgivning försöker ge mig?
Ju närmare jag kommer någon, desto osäkrare blir jag på mig själv.
När alla mina skal är borta. Finns det då någonting kvar att älska? Finns det ens någonting där?
Det måste det göra. Men hur vänder jag det rätt och får det att växa?
Jag vill så gärna ge och finnas där!
Var hittar jag kraft?