Paniken ligger strax under ytan. Jag KAN inte fortsätta så här.

Varför kan det inte bara kännas bra? Varför är jag inte lycklig med allt det fina jag har?

Det måste vara något fel på mig?

Orden "jag orkar inte" ekar i mitt huvud nästan varje dag. Men ändå är det det jag gör. Orkar. Traglar på i all evighet och väntar på att det ska "bli bättre". Hur dum får man vara? Jag har väntat i över tretton år på det!

Men tid gör banden starka. Och kärlek kan se ut på många sätt.

Det är inte enkelt alls att bara gå. Kanske gör jag mitt livs misstag då?

Jag vet bara att jag är olycklig nu. Och ingen annan kan fixa det åt mig. Hoppa med förbundna ögon eller kväva mig själv?

Det sistnämnda tydligen...