Usch!

Jag vill INTE vara vinterdeppig!
Kroppen känns som om den vill veckla ihop sig till en liten boll. Hjärnan plockar fram minne på minne av det negativa slaget utan att jag bett om det. Minnen som passar med känslan i kroppen.
Självkänslan är låg och jag känner mig klumpig, klantig och trögtänkt.

Men jag vet att det inte är sant. Att det bara är tillfälligt. Att det är bristen på tillräckligt med dagsljus under en längre tid som gör mig sån här.
Så det är väl bara att streta på, och försöka göra sådant som får mig att må bättre i den mån jag kan.
Men det är ett jävla socialt handikapp att må så här! Jag vill ha vår – NU!!!